Det är jobbigt när man kommer till insikt att något man avskytt med hela sitt hjärta sakta men säkert börjar gillas. Från första gången jag hörde Marcus Krunegårds låt Hollywood hills så har jag stört mig på den. Det har varit så att när jag haft möjlighet stängt av radion eller bytt kanal när den spelats.

Jag har stört mig på hans röst, på melodin och de i min åsikt konstiga tonvalen och takten. Jag har stört mig på texten. Hur i helvete kan man rimma på "Now or never" och "svarta kläder"? Det funkar inte ens om man som Krunegård förvränger engelskan till "now or nääääver" för att försöka få det att rimma. Det blir bara värre grabben. Lägg ner.

Men som vanligt är det så att det man går och stör sig på liksom attraheras till en och sakta men säkert gror på en. Jag har kommit på mig själv med att sjunga med i låten innan jag uppmärksammat att det var den. Jag har upptäckt mig själv sittande och nynna på bitar ur refrängen. På den där lilla doakörens "Ni har vatt ihooop" och i insiktens ögonblick skämts lite grann. Men vad kan jag säga? I min åsikt är låten fortfarande ett praktexempel på vad jag ogillar med mycket svensk musik men funkar det så funkar det. Låten ligger högt på listorna och det måst innebära att resten av folket drabbats av samma åkomma som jag. Eller något i den stilen.

Det är ju allmänt känt... Kärlek börjar med bråk. Och här måste jag infoga vad det är jag talar om som om någon skulle missat låten.

Det räknas inte som video direkt men skit samma.

Det där med humor är rätt så kul (Öh, såklart!). Alla skrattar åt olika saker i olika skeden av livet. Man upptäcker nya saker, uppskattar andra nyanser av saker med nya erfarenheter och på samma sätt slutar vissa saker vara roliga. När jag var mindre kunde jag tycka Stefan & Krister var roliga men nu kan jag titta mig igenom ett helt program utan att dra på smilbanden. Mycket av Monty Python är egentligen relativt menlöst medan andra saker fortfarande är genialiskt roliga. Vissa saker kommer dock tillbaka. När jag var liten hade min far en skiva med en komikertrio som hette De Nattergale. De visades också då och då på dansk TV. Då tyckte jag det var roligt för de pratade så knäppt. Nu förstår jag innebörden och även om det är någon form av ironisk dansk buskis så är det roligt igen.

Vissa saker är för vissa roliga i sin enkelhet. Min mor skrattade så hon grät åt en flashanimation av en liten kattunge som fes och skrattade med smurfröst. Det gjorde inte jag. Trilla-och-slå-sig-humorn är dock oslagbar nästan alltid. Gråben och Hjulben får mig att skratta högt varenda gång. Jag vet att alla kortfilmerna är variationer på samma tema men det skiter jag i.

Min favorithumor är ändå ordvitsar. Ju sämre och mer långsökta de är desto bättre. Jag vet att det nästan bara är jag som skrattar när jag lyckas fyra av nåt som i mitt huvud är otroligt vitsigt på ett hysteriskt smart och enkelt sätt.

Två exempel på vad som får mig att le. De nattergale. Förstår ni inte jyska så kanske ni skrattar åt att de pratar så knäppt.

Och så klart favoriten bland tecknad film.

Håll till godo

Om man hamnar i säng i vettig tid på kvällen kan man med lätthet gå upp tjugo i fem på morgonen. Det är faktiskt en otrolig skillnad på hela dagen beroende på om man går upp tjugo i, i stället för fem i fem som man brukar. Vanligtvis spriner jag upp och skvätter lite vatten i huvudet och borstar tänderna precis innan jag kastar mig ut genom dörren. 

Idag kan jag sitta lugnt, äta några mackor, dricka en kopp kaffe, surfa lite och så vidare. Jag kollar på klockan och ser att nu är det dags att gå till jobbet. Lugnt. 

Så åkte den knäckta gamla ursäkten till soffa äntligen ut. Det enda som är kvar av den i lägenheten är sittkuddarna bara för att jag och Leona ska ha något att sitta på.

Tanken var att det skulle vara lite kul att få ut den. Nämligen att kasta ner den på gården utanför från balkongen i trapphuset. Vilket brak det skulle bli. Så demolerad soffan skulle bli. Så mycket skratt jag och Basse skulle skratta när vi stod där uppe på balkongen efter det mäktiga kastet ner. Men så blev det inte.

Dels så var soffan tyngre än jag mindes. Dels så verkade räckena på balkongen inte särskilt hållbara. I alla fall inte för vikten av en robust tresitssoffa på en punkt på räcket. Sen tänkte vi också på vilka vinklar vi skulle kasta åbäket och kom fram till att på grund av dess tyngd så blev det nog inte det superkastet jag inbillat mig. Antingen skulle soffan voltat och träffat balkongen under eller vält över räcket till källartrappan till tvättstugan. Och båda de alternativen var inte så tilltalande.

Så vi bar ner den. Sen satte vi den säkert på släpet och surrade den.

När vi innan skrattat åt manligheten i att kasta stora saker så att de krossas med ett dån stod vi nu vid ett släp och konstaterade manligheten i att ta ett förnuftigt beslut i stället för något överilat och dumt.

Nytt år och nytt utseende på bloggen. Egentligen bara en mindre förändring men man ska ju kunna känna igen sig här.

Det är nu endast fjorton dagar tills jag och Leona flyttar till ny lägenhet. Vardagsrummet/köket är fullt av lådor, vissa fulla, vissa bara väntar. I morgon kommer soffan, det knäckta åbäket, att kastas ut och vi kommer ha kvar två sittkuddar. Det kommer funka. Vi köpte en ny soffa i lördags som ska anlända om fem veckor. Jag tror aldrig jag varit så här upprymd över en flytt innan. På fredag ska vi upp dit och gå runt med papper, penna och tumstock. Och så får vi tillgång till förrådet. Superbra. Då kan man börja smygflytta lite grann.

Nu ska jag återvända till tavlan jag håller på att måla.

Alltså det här med covers. Det är en känslig fråga. Det har dykt upp mycket snack om covers på det senaste. I seriestrippar på DN.se diskuteras det. På jobb talas det om det och igår på fest spelades det covers.

Man kan som artist göra covers på många sätt och alla är svåra. Vill man göra en version så nära originalet som möjligt eller vill man ta en låt man älskar och göra den till sin egen? Det är det sista alternativet som är roligt för det är här det verkligen bli spännande. När Scissor Sisters gjorde en discoversion av Pink Floyds 'Comfortably numb' blev jag först upprörd men jag har lärt mig att gilla den. Lillasysters hårdrocksversion av Rhiannas 'Umbrella' är så otroligt bra att det är fler och fler band som gjort covers på den. Vissa bra, andra mindre bra. Och listan fortsätter.

Vissa gör covers av relativt okända låtar. Även av kända artister. Detta kan vara bra då man lär sig uppskatta nya artister. När Limp Bizkit gjorde låten 'Behind blue eyes' till den där Halle Berry-filmen så var det inte många som fattade att låten ursprungligen framfördes av The Who. Jag tror det är många som uppskattat The Who just efter att man tagit reda på att det var dem som gjorde originalet. Eller när man forskat lite i CSI-inledningslåtar.

Men hur som haver fick jag igår höra ett cover som är så långt från originalet att det är otroligt. Det här är bara skönt. Weezers Buddy holly i ny tappning. Njut.

Att finna tid. Detta ständiga problem. Man skulle tro att det skulle vara lättare att finna tid till det man älskar. Men om man inte "finner tid". Om man finner sig själv sitta i soffan och kolla på bilder på katter på nätet i stället, hur mycket brinner man för det då?

Ett av mina nyårslöften är att jag ska vara klar med ett utkast av min bok innan nästa nyår. Jag kanske presterar bättre med en deadline eller nåt. Sommarkattsyndikatet heter boken och jag började klottra på den en helg i Göteborg under första Way out West, när nu det var. Längesen i alla fall...

En annan sak jag vill göra mer är att måla. Jag tror inte det är så just nu att jag inte finner tid. Det är mer att det är för bökigt. Jag måste hämta saker från sovrummet och sen stänga ute katterna från vardagsrummet. Lägga fram tidningar som stänkskydd och allt känns så omständigt. I nästa lägenhet kommer det finnas ett rum helt avsett till kreativt arbete. Det borde underlätta.

Jag vill bli klar med min Arkana-serie. Det är tavlor som inspirerats av tarotkort utan att nödvändigtvis ha samma innebörd. Här är 'Den Hängde'.

Igår kväll var jag ledig eftersom det var trettondagsafton. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Det har jag glömt bort nån gång. Det viktiga är i alla fall att man får en ledig dag och det är aldrig fel. I stället för att göra någonting konstruktivt så stack jag hem till Basse och Jeppelina och spelade tvspel. Dragon age. Jag måste ta och skaffa mig en PS3. Det blev också filmmaraton. Oceans 11. Och  de två uppföljarna. Den första filmen är en smart och charmig nyinspelning av den gamla Oceans 11 med Frank Sinatra, Dean Martin och resten av the ratpack. Tvåan är en direkt halvkass uppföljare som stundtals blir riktigt pinsam. I tredje filmen börjar det arta sig igen och är nästan uppe i ettan (eller elvans) klass igen.

Jag kom hem vid midnatt. Och idag hade jag tvättid direkt på morgonen. Jaja. Nu har man i alla fall lite rena kläder igen. Nu är det dags att lämna hemmet för att bege sig till höganäs för att hämta lådor och sen till jobb.

En dag kvar tills älsklingen kommer hem.