Det är jobbigt när man kommer till insikt att något man avskytt med hela sitt hjärta sakta men säkert börjar gillas. Från första gången jag hörde Marcus Krunegårds låt Hollywood hills så har jag stört mig på den. Det har varit så att när jag haft möjlighet stängt av radion eller bytt kanal när den spelats.

Jag har stört mig på hans röst, på melodin och de i min åsikt konstiga tonvalen och takten. Jag har stört mig på texten. Hur i helvete kan man rimma på "Now or never" och "svarta kläder"? Det funkar inte ens om man som Krunegård förvränger engelskan till "now or nääääver" för att försöka få det att rimma. Det blir bara värre grabben. Lägg ner.

Men som vanligt är det så att det man går och stör sig på liksom attraheras till en och sakta men säkert gror på en. Jag har kommit på mig själv med att sjunga med i låten innan jag uppmärksammat att det var den. Jag har upptäckt mig själv sittande och nynna på bitar ur refrängen. På den där lilla doakörens "Ni har vatt ihooop" och i insiktens ögonblick skämts lite grann. Men vad kan jag säga? I min åsikt är låten fortfarande ett praktexempel på vad jag ogillar med mycket svensk musik men funkar det så funkar det. Låten ligger högt på listorna och det måst innebära att resten av folket drabbats av samma åkomma som jag. Eller något i den stilen.

Det är ju allmänt känt... Kärlek börjar med bråk. Och här måste jag infoga vad det är jag talar om som om någon skulle missat låten.

Det räknas inte som video direkt men skit samma.