Så åkte den knäckta gamla ursäkten till soffa äntligen ut. Det enda som är kvar av den i lägenheten är sittkuddarna bara för att jag och Leona ska ha något att sitta på.

Tanken var att det skulle vara lite kul att få ut den. Nämligen att kasta ner den på gården utanför från balkongen i trapphuset. Vilket brak det skulle bli. Så demolerad soffan skulle bli. Så mycket skratt jag och Basse skulle skratta när vi stod där uppe på balkongen efter det mäktiga kastet ner. Men så blev det inte.

Dels så var soffan tyngre än jag mindes. Dels så verkade räckena på balkongen inte särskilt hållbara. I alla fall inte för vikten av en robust tresitssoffa på en punkt på räcket. Sen tänkte vi också på vilka vinklar vi skulle kasta åbäket och kom fram till att på grund av dess tyngd så blev det nog inte det superkastet jag inbillat mig. Antingen skulle soffan voltat och träffat balkongen under eller vält över räcket till källartrappan till tvättstugan. Och båda de alternativen var inte så tilltalande.

Så vi bar ner den. Sen satte vi den säkert på släpet och surrade den.

När vi innan skrattat åt manligheten i att kasta stora saker så att de krossas med ett dån stod vi nu vid ett släp och konstaterade manligheten i att ta ett förnuftigt beslut i stället för något överilat och dumt.