Alltså det här med covers. Det är en känslig fråga. Det har dykt upp mycket snack om covers på det senaste. I seriestrippar på DN.se diskuteras det. På jobb talas det om det och igår på fest spelades det covers.

Man kan som artist göra covers på många sätt och alla är svåra. Vill man göra en version så nära originalet som möjligt eller vill man ta en låt man älskar och göra den till sin egen? Det är det sista alternativet som är roligt för det är här det verkligen bli spännande. När Scissor Sisters gjorde en discoversion av Pink Floyds 'Comfortably numb' blev jag först upprörd men jag har lärt mig att gilla den. Lillasysters hårdrocksversion av Rhiannas 'Umbrella' är så otroligt bra att det är fler och fler band som gjort covers på den. Vissa bra, andra mindre bra. Och listan fortsätter.

Vissa gör covers av relativt okända låtar. Även av kända artister. Detta kan vara bra då man lär sig uppskatta nya artister. När Limp Bizkit gjorde låten 'Behind blue eyes' till den där Halle Berry-filmen så var det inte många som fattade att låten ursprungligen framfördes av The Who. Jag tror det är många som uppskattat The Who just efter att man tagit reda på att det var dem som gjorde originalet. Eller när man forskat lite i CSI-inledningslåtar.

Men hur som haver fick jag igår höra ett cover som är så långt från originalet att det är otroligt. Det här är bara skönt. Weezers Buddy holly i ny tappning. Njut.