Jag hade en vision om ett kreativt rum i den nya lägenheten. Det harjag fortfarande. Det är bara det att det liksom nte kommit till än. Just nu fungerar det rummet som ett avlagrings/gömma saker/stök-rum. Jag började men det kändes inte rätt och nu håller jag hela processen i stiltje. Jag kommer sätta igång när jag hittar en bäddsoffa tänker jag. Och ett litet skrivbord vid fönstret. Jag måste också samla på mig bilder för kollaget som ska täcka ena väggen.

Men jag kommer aldrig igång. Som vanligt handlar det om att bara börja i ena änden men det känns som om det inte är lönt att påbörja innan man har nyckelkomponenterna. Nu står det ett vitrinskåp och en bokhylla med mina målargrejor. Det finns också en tv och ett gammalt soffbord. Och en hel del tavlor som bara står och står. Jaja... en dag.... En dag...

Till helgen ska vi till Danmark. Det är konfirmation och hälsa på släkten. Det blir en sväng ner om Tyskland också. Det blir bra. Vi kommer ha syrran och svåger i bilen och ikväll ska jag bränna några skivor att ha i bilen ner. ROAD TRIP!!!

Jag dömde hunden efter håren eller "the book by the cover" och lånade en bok på biblioteket som såg häftig ut. Det behövde jag inte ångra.

Efter världen är ödelagd och bränd har den sista spillran av människor flytt till moskvas tunnelbanesystem, byggt för att motstå en kärnvapenattack. Där nere har de nu bott och endast ett fåtal minns tiden innan. Men är de ensamma? Det finns saker i mörkret och mörker finns det gott om.

Stationerna har blivit små statsstater som har sina allianser och sina krig. I en av de yttre stationerna VDNCh bor Artiom som tvingas lämna ett meddelande till någon på andra sidan metron. Ett riskabelt uppdrag. Stationen han bor på har börjat bli anfallen av 'de svarta'. Mutanter från ovansidan som sprider skräck.

Artiom träffar vänner och fiender och råkar ut för en massa spännande saker. Man kan dra paralleller  till Gaimans 'Neverwhere'. En tunnelbana där inte allting är som det brukar, det finns myter och mystik. Fast det är ryskare. Miljöerna är skitiga, eländiga och kalla. Människorna är bistra, egoistiska, suputer, kommunister, fascister, heliga dårar, äventyrare... Och så finns mörkret.

Boken är väldigt bra och rekommenderas varmt. Slutet är klockrent. Det känns otroligt ryskt det med i brist på bättre uttryck. Det har också kommit ett datorspel baserat på boken som jag nog får ta och spela när jag fått en bättre dator. Om jag törs.

Jag och Leona har förlovat oss. I går kväll strax efter vi gick till sängs plockade jag fram ringar och frågade om hon ville gifta sig med mig. Och hon sade ja.

Jag har gått och tänkt på detta länge och funderat en hel del på när och ännu mer på hur jag skulle fria. Resultatet blev odramatiskt, enkelt och fint. Jag funderade först på att bygga upp en stämning under en hel dag, med en massa romantiska saker, kanske i Köpenhamn. Men jag var ute och gick igår och tänkte sen att: Det är varje vardag jag vill dela med henne. Även regniga dagar där man fått besked att man inte fått ett jobb man ville ha. (Så fick jag sagt det också.) Kvällar i soffan. Middagar vid köksbordet. Det är där vi är. Visst kan vi ha romantiska utflykter till Köpenhamn också men det är inte i dem min kärlek till henne ligger.

Tyvärr så var det ju så att de ringarna jag tagit hem inte passade så bra. Vi ska in till guldsmeden i eftermiddag och skaffa några som passar. Men eftersom jag haft detta i tankarna ett tag och gått igenom en massa scenarion så hade jag en leksaksring i plast från en automat på City Gross i Höganäs i min jeansficka. Och den har hon på sig nu.

Jag är så glad idag.

Jag är totalt förtjust i hipstamatic. Ja, jag vet... Nu ska jag också börja tjata om iphoneappar och så vidare men så illa är det inte.

Bara en...

Hipstamatic är en funktion som lägger filter på foton så att det ser ut som om bilderna togs på en tid då det var inne med polisonger ner till knäna och byxor så utsvängda man kunde tro det var kjolar. Man kan variera lite med några olika sorters film, lins och blixt. Det blir grusigt, missfärgat och alldeles alldeles underbart. Jag vet att jag kommer använda detta sätt att fotografera till otroligt mycket. Helt plötsligt blev det ännu mer kul att ta foto.

Här kommer ett litet smakprov på ett självporträtt taget med applikationen.

Kombinationerna mellan film, lins och blixt är många och många timmars lekande blir det.

Leona vill ha en buddha i varje rum. Än så länge har vi en lite budddhastatyett i kryddhyllan och inga fler. För mig gör det inget. Så länge det inte är en av de där statyerna eller bilderna där Buddha har en jättemage och öronsnibbar till knäna. Den bilden av Buddha överensstämmer inte med vad jag vill tro buddhismen står för, och ska mitt hem präglas av en religion så är väl buddhismen den som för mig framstår som minst främmande.

Jag har svårt för religion överlag. Visst har en tro på en högre makt hjälpt många men förmodligen dödat fler. Hade människan kunnat lära sig leva civiliserat och efter en slags moralisk kodex eller riktlinje om man inte haft en gud eller fler som sagt att man brinner, torteras, plågas, fryses till is, ätes upp eller återföds till gråsugga om man inte är snäll?

Jag kan inte heller påstå att jag är påläst tillräckligt för att förkasta religioner, men jag drar aldrig alla över en kam. Dessutom är det inte religionen jag är rädd för. Det är fanatismen. Fanatism skrämmer mig till och med på film. Och jag tror inte du behöver följa Torahn, Koranen eller Bibelns riktlinjer för att leva ett gott liv. Jag tror inte man behöver religion för att leva ett skapligt liv. Jag tror inte man behöver ge gud eller gudar ett ansikte för att det ska kännas mer äkta. Sen om det är Jehova, Allah, Shiva, Oden, Ra, eller det flygande Spaghettimonstret... (http://www.venganza.org/) Samtidigt när man kommer in på det ämnet så påminns jag alltid av något jag en gång läste i Douglas Couplands bok Generation X.

"Me-ism: A search by an individual, in the absence of training in traditional religious tenets, to formulate a personally tailored religion by himself. Most frequently a mishmash of reincarnation, personal dialogue with a nebulously deffined god figure, naturalism, and karmic eye-for-eye attitudes."

Jag tänker leva mitt liv. Jag tänker inte leva mitt liv efter en urgamla doktriner som fungerade strax efter man upptäckte bokstaven i, i en värld där man sätter bokstaven i framför i stort sett varenda ny teknisk pryl. Däremot kan jag stanna upp ibland och tänka lite grann på saker och tings värde och beydelse, både för mig och för andra. Det tycker jag låter sunt. Och buddhastatyerna. Visst varför inte. Jag gillar budskapet med den gyllene medelvägen.

För ett par dagar sedan sprang jag på en gammal vän på stan. För länge sedan var vi nästan som ler och långhalm men till sist hade vi väl växt isär och jag hade väldigt lite förståelse för honom och det samt andra incidenter så valde jag att exkludera honom ur mitt liv. Jag har inte saknat honom på vad som kan vara två-tre år.

Men så sprang vi på varandra där på stan och jag kände att jag ville prata lite med denna man som numera var lite av en främling. Jag var bara ute på en promenad så jag valde att följa honom till arbetet. Vi pratade om var vi var i livet, hans mors bortgång, planer för framtiden och när vi kom fram till hans jobb så skakade vi hand och sade att vi kanske ses igen och jag fortsatte bort till onoff och kollade på en ny skäggtrimmer som om inget hade hänt.

Men jag har börjat tänka tillbaka på den tiden då vi umgicks. När två goda vänner kunde vara ute och gå i timmar och prata om allt från filosofi och teknik till Britney Spears bröst. (Det var på den tiden då det var stora snacket om dessa.)

Vi hade kul, vi hade det allvarligt och det hände att man rökte för många cigaretter. Vi skrev båda två och hade alltid ett bollplank när man skrivit något och man fick värdefullt input. Och jag saknar det. Det konstiga är att jag saknar nog inte honom just. Men att gå sakta och diskutera allt möjligt med en vän.

Är det något som hör ungdomen till? Jag vill inte tro det.

Den fjärde april varnade Catharina Grünbaum oss i DN att tranbär håller på att dö ut. Inte själva bäret i sig, men ordet 'tranbär' och många andra ord.

Det hela började då hon hört två tjejer stå i en bar och den ena beställde en sån där med cranberrysmak. När hon fick frågan av sin väninna varför hon inte sade tranbärssmak fick hon som svar: Jag är så van.

Nu är det ju så att i stort sett alla drycker i Sverige med tranbärssmak heter något med cranberry. Liksom nästan alla andra maksatta drycker blir med deras frukter och bär.

Många har blivit så vana vid engelskan att man säger (som Grünbaum ger som exempel) CV uttalat "si vi". Som engesmännen eller amerikanarna. En replik är inte bara något skådespelare säger. Men den andra betydelsen känner vi tillbättre när vi säger den på engelska. Replica.

Att ha lånerord i ett språk är ingen fara. Det finns många ordvi idag inte har en aning om att de en gång var låneord. Räls, biff, garderob, o.s.v Sedan finns det dem som kommer från engelskan som är lättare att svenska till ordet än att hitta en svensk motsvarighet. Dissa, mejla, sajt. Dis, mail, site. När det rör sig om e-post så säger vi mejla. När vi ska skicka ett brev på posten tror jag inte det är många som säger det.

Det som däremot är en fara för språket är domänförlust. När svenska företagskriver ut information på engelska till svenska anställda till exempel. När ungdomar sitter och pratar engelska en hel kväll för att det låter tuffare. När i stort sett alla reklamfilmer för svenska produkter som visas i svensk tv är på engelska... För att det låter coolare... (Det är faktiskt bevisat att reklamfilm funkar bättre om den är på svenska. Speciellt om det är sång. Fredagsmys?)

Jag vet inte om detta är en internationellt problem, om det är ett problem. Många vill ju ha en gemensam valuta. Varför inte ett gemensamt språk? Engelska för alla? Och ländernas ofta kraftiga och särpräglade brytningar blir blott dialekter i ett världsspråk. Ingen behöver längre känna sig utanför. Ingen behöver oroa sig över att engelskan tar över då eller hur? Vinnaren skriver historieböckerna.

Eller jag kanske borde skriva: The winners write the historybooks!

Jag gillar när arkitekter får lov att gå loss. När stadsplanerare säger OK till djärva idéer och städer blir förskönade. Jag kan tycka att den rådande trenden i Sverige med det mjuka vita, nyfunkis (eller vad det kallas), strama fyrkantiga är lite tråkigt. Det är estetiskt snyggt när det på vissa ställen bryter naturens vildhet med det kontrollerade, det ordentliga. Det kan bli snyggt men allvarligt... Vi har sett det. Ängelholm ska bygga ut centrum om några år och ha lägenheter ner mot ån och de kommer gå i den stilen som jag beskrivit.

Var är personligheten? Jag gillar hus som är konstverk. Hus som har en själ och får en att le. Sedan jag började sjuan och började läsa tyska har jag haft lust att åka till Wien. Det har dock inte blivit av än. Men jag vill se Hundertwasserhaus med mina egna ögon. Hur kan man inte älska det här huset?

Idag läste jag i tidningen om ett hotell i Zaandam i Nederländerna som också är helt otroligt coolt. Det är inte riktigt färdigbyggt än men jag skulle gärna vilja besöka det en dag. Jag ville nog bara säga att jag beundrar folk som vågar sticka ut så stort. Folk som bygger klotformade hus, som bor i hus på pålar mitt inne i en storstad och så vidare. Här är i allafall en bild på hotellet som det ser ut i dagsläget. Ett hus byggt av hus.

Så coolt