Det är märkligt det där med hjärnspöken, eller om det är beroende som man inte trodde man hade som gjorde sig påmint.

Sedan nyårsafton har jag inte rört tobak i någon form över huvudtaget. Jag tuggade en hel del V6 i början men hade egentligen aldrig några symptom av abstinens. Visst. Jag kanske tappade humöret nån gång men i övrigt har allt gått bra. Jag har inte något sug kvar längre alls om jag hade nåt från början.

Men så igår när jag precis hade stämplat ut från jobb så sköljde det över mig. Ett otroligt begär och en hunger. Jag blev så maniskt sugen på en cigarett. Hade någon gått förbi då som rökt vet jag inte vad jag hade gjort. Men när jag sedan satte mig i bilen och körde iväg försvann begäret lik snabbt som det upstått. Det var då jag först började tänka på det. Kommer jag ha viljestyrka om det sker i närheten av rökare på fest? Kommer mina vänner neka mig giftet jag suktar efter vid ett så svagt ögonblick?

Eftersom det är enda gången det hänt sedan nyår, och vad är det? Sjuttio dagar? Så är det nog ingen större fara. Säger jag nu ja... Jag har varit ickerökare förut och hållt mig i över ett år... Min inställning till det hela är lite annorlunda nu.

Detta var romanen som fick beatgenerationen att blomstra, att existera och vara ett bestående kulturfenomen. Och jag fattade inte riktigt varför. Boken handlar om Sal Paradise som reser kors och tvärs över USA antingen på väg till eller tillsammans med sin vän Dean Mortimer. Boken är ett flackande mellan New York, Denver och San Fransisco och en massa liftande och pausande däremellan.  Även om boken var läsvärd så var den läsvärd dels för ett intresse för vad som skulle hända huvudpersonerna i denna bok i stort sett utan handling, men mest var den läsvärd när man höll tanken att det var en generationsroman i bakhuvudet.

Sal vet man egentligen inte så mycket om. Det är hans umgänge och världen närmst honom som är intressant. Den som verkligen är en karaktär är Dean Mortimer. En eländig galning, påfrestande, skäggig, illaluktande, son till en luffare, ungdomsbrottsling och med en massa kvinnor och oäktingar i bagaget.

Så vad var det som fick en hord av amerikanska ungdomar att anamma en ny livsstil av fattigdom, liftande och stundtals eländiga livssituationer? Jag citerar ett stycke ur boken som jag tror var det som de sökte.

"Dean och jag satt ensamma i baksätet och pratade och lät de andra vara. "Den där altsaxen igår hade verkligen DET - när han väl fått tag i det släppte han det inte, jag har aldrig sett en kille kunna hålla det igång så länge." Jag ville veta vad DET betydde. "Haha", skrattade Dean, "nu frågar du om ode-fi-nibla ting - hmm! Här har vi killen, och där är alla andra, okej? Hans sak är att uttrycka vad alla har inom sig. Han drar igång första korus, lägger fram sina idéer, folk tycker 'jaja, men fram med det nu', och då ger han sej sitt öde i våld och är tvungen att lira så han lever upp till det. Sen plötsligt nånstans mitt i ett korus är han där - alla märker att nåt är på gång och tittar upp och börjar lyssna på allvar; han tar tag i det och håller kvar det. Tiden stannar. Han fyller ett tomrum med substansen i våra liv, bekännelser från solar plexus, rester i minnet av idéer och tankar, varianter på fraser han har lirat. Han måste tuta sig över broar och tillbaka, och göra det med en sån obegränsad känsla djupt ner i själen för ögonblickets melodi att alla fattar att det inte är låten som betyder nåt utan DET -" Där orkade inte Dean längre, han svettades fram det där."

Det låter otroligt. Jag tror jag vet vad det var de letade efter. Tyvärr fann jag det inte i boken. Men boken är skriven med ett flyt som på ett passande sättföljer livssynen hos karaktärerna. Och på något sätt så känns det som en lite vilsen människas berättelse. När Kerouac (eller Sal) refererar till en person i slutet av berättelsen som man mött som hastigast i början av boken. Som kanske förväntas ha gjort ett intryck så man ska tänka nåt i stil med: Ahaa.. Ja det var han med hatten på lastbilsflaket va? Var det på väg till eller från Denver? När var det nu? 1944? Nej -47.

Jag läste boken för att jag ständigt råkar på saker som refererar till den. Senast det norska popbandet Babe Rawlins. (Babe är en blond skönhet i boken.) Jag ville veta vad ståjhejet var om. Nu vet jag och jag blev faktiskt inte så imponerad.

Jag vet att jag tipsat om detta bandet förr. Men det var längesen. Jag har nu stått och lyssnat medan jag har strukit mina skjortor och stått och dansat samtidigt. Detta är fantastist. Folk-country-americana när det är som bäst. Mina damer och herrar... The Felice Brothers. Hur underbart som helst.

Med monotont nattarbete börjar hjärnan att fly. Och jag började tänkan på frågan om meningen med livet. Inte själva meningen i sig. Jag tänkte på de som när de ställs inför frågan lätt bakåtlutat skrockar och säger att: "Det är ju lätt... Meningen med livet är artens överlevnad. Skaffa barn och uppfostra dem." Nja... Det är väl skillnad på meningen med livet i stort och syftet med arten och meningen med DITT liv? Eller. Om man verkligen tror att det är det som är meningen så... Ja låt mig säga såhär: När man skaffat ett eller ett annat antal barn och uppfostrat dem till myndighet. Efter det har man tjänat ut sitt syfte och fyller inte längre en funktion för arten. Vad göra då? Ska man gå och självdö och lämna plats för andra? Vi inbillar ju oss att det måste vara mer än så. Vi människor tänker ju att vi är mer. Jag menar, jag har aldrig ställt mig frågan vad som är meningenmed en gets liv.

Det finns många svar. Lycka, Kärlek, Maslows behovstrappa, framgång i arbetslivet. Och vad händer när man nått det man trodde var ens mål? När man fått flickan eller pojken. När man sitter i sin fina trädgård med ett glas vin och goda vänner en sommarkväll. Och man undrar: Är det här allt?

Därifrån kommer nog alla kriser. Tjugoårskrisen. Vad ska jag bli? Trettioårskrisen. Hur ska jag hinna bli vad det nu är jag ska bli innan det är för sent? Fyrtioårskrisen. Är det här allt så dör jag. Jag är för gammal. Jag odlar långt hår och köper en harley och lämnar fru och barn.

Alla söker vi på något sätt efter någon sorts mening. Hela tiden. Vissa åker till Indien. Andra till Australien, Ibiza eller Karlstad. Det svåra är att hitta något som man inte vet vad det är. Eller var. Och hur vi än gör ställer vi oss undrande till om det verkligen är det här som är vårt syfte. Sartre skrev att människan är dömd till sin fria vilja och det kan ligga en viss sanning i det. Vårt sökande efter ett syfte med vår existens ger en viss ångest. Vi väljer att leta. Vi väljer att tro på högre makter. Vi väljer att lämna hus och hem för att leta efter lyckan i Las Vegas. Och så fortsätter det.

Och sen finns det de som tror på ödet. Att allt är förutbestämt. Av vem? Är det ens öde att kanske befinna sig på en speciell plats vid ett speciellt tillfälle? Kansker bara för att knuffa någon i en kö som leder till att den okända människan hittar sitt livs kärlek. Slumpen är ju som känt ingen tillfällighet.

Frågan är större än vad vi kan begripa. Finns det kanske flera meningar? Byts meninge med livett ut allt eftersom vi åldras och byter åsikter och livssyn? Handlar det om att samla på ögonblick? Vem vet. Men jag tror att meningen med mitt liv. En av dem i alla fall handlar om att ständigt söka efter den. Vi människor är ju trots allt en nyfiken art.

Det är faktiskt mycket troligt att Douglas Adams hade rätt när han skämtsamt skrev att svaret på frågan om livet, universum och alltng faktiskt är 42.