Detta var romanen som fick beatgenerationen att blomstra, att existera och vara ett bestående kulturfenomen. Och jag fattade inte riktigt varför. Boken handlar om Sal Paradise som reser kors och tvärs över USA antingen på väg till eller tillsammans med sin vän Dean Mortimer. Boken är ett flackande mellan New York, Denver och San Fransisco och en massa liftande och pausande däremellan.  Även om boken var läsvärd så var den läsvärd dels för ett intresse för vad som skulle hända huvudpersonerna i denna bok i stort sett utan handling, men mest var den läsvärd när man höll tanken att det var en generationsroman i bakhuvudet.

Sal vet man egentligen inte så mycket om. Det är hans umgänge och världen närmst honom som är intressant. Den som verkligen är en karaktär är Dean Mortimer. En eländig galning, påfrestande, skäggig, illaluktande, son till en luffare, ungdomsbrottsling och med en massa kvinnor och oäktingar i bagaget.

Så vad var det som fick en hord av amerikanska ungdomar att anamma en ny livsstil av fattigdom, liftande och stundtals eländiga livssituationer? Jag citerar ett stycke ur boken som jag tror var det som de sökte.

"Dean och jag satt ensamma i baksätet och pratade och lät de andra vara. "Den där altsaxen igår hade verkligen DET - när han väl fått tag i det släppte han det inte, jag har aldrig sett en kille kunna hålla det igång så länge." Jag ville veta vad DET betydde. "Haha", skrattade Dean, "nu frågar du om ode-fi-nibla ting - hmm! Här har vi killen, och där är alla andra, okej? Hans sak är att uttrycka vad alla har inom sig. Han drar igång första korus, lägger fram sina idéer, folk tycker 'jaja, men fram med det nu', och då ger han sej sitt öde i våld och är tvungen att lira så han lever upp till det. Sen plötsligt nånstans mitt i ett korus är han där - alla märker att nåt är på gång och tittar upp och börjar lyssna på allvar; han tar tag i det och håller kvar det. Tiden stannar. Han fyller ett tomrum med substansen i våra liv, bekännelser från solar plexus, rester i minnet av idéer och tankar, varianter på fraser han har lirat. Han måste tuta sig över broar och tillbaka, och göra det med en sån obegränsad känsla djupt ner i själen för ögonblickets melodi att alla fattar att det inte är låten som betyder nåt utan DET -" Där orkade inte Dean längre, han svettades fram det där."

Det låter otroligt. Jag tror jag vet vad det var de letade efter. Tyvärr fann jag det inte i boken. Men boken är skriven med ett flyt som på ett passande sättföljer livssynen hos karaktärerna. Och på något sätt så känns det som en lite vilsen människas berättelse. När Kerouac (eller Sal) refererar till en person i slutet av berättelsen som man mött som hastigast i början av boken. Som kanske förväntas ha gjort ett intryck så man ska tänka nåt i stil med: Ahaa.. Ja det var han med hatten på lastbilsflaket va? Var det på väg till eller från Denver? När var det nu? 1944? Nej -47.

Jag läste boken för att jag ständigt råkar på saker som refererar till den. Senast det norska popbandet Babe Rawlins. (Babe är en blond skönhet i boken.) Jag ville veta vad ståjhejet var om. Nu vet jag och jag blev faktiskt inte så imponerad.