Jag vet att jag tipsat om detta bandet förr. Men det var längesen. Jag har nu stått och lyssnat medan jag har strukit mina skjortor och stått och dansat samtidigt. Detta är fantastist. Folk-country-americana när det är som bäst. Mina damer och herrar... The Felice Brothers. Hur underbart som helst.

Med monotont nattarbete börjar hjärnan att fly. Och jag började tänkan på frågan om meningen med livet. Inte själva meningen i sig. Jag tänkte på de som när de ställs inför frågan lätt bakåtlutat skrockar och säger att: "Det är ju lätt... Meningen med livet är artens överlevnad. Skaffa barn och uppfostra dem." Nja... Det är väl skillnad på meningen med livet i stort och syftet med arten och meningen med DITT liv? Eller. Om man verkligen tror att det är det som är meningen så... Ja låt mig säga såhär: När man skaffat ett eller ett annat antal barn och uppfostrat dem till myndighet. Efter det har man tjänat ut sitt syfte och fyller inte längre en funktion för arten. Vad göra då? Ska man gå och självdö och lämna plats för andra? Vi inbillar ju oss att det måste vara mer än så. Vi människor tänker ju att vi är mer. Jag menar, jag har aldrig ställt mig frågan vad som är meningenmed en gets liv.

Det finns många svar. Lycka, Kärlek, Maslows behovstrappa, framgång i arbetslivet. Och vad händer när man nått det man trodde var ens mål? När man fått flickan eller pojken. När man sitter i sin fina trädgård med ett glas vin och goda vänner en sommarkväll. Och man undrar: Är det här allt?

Därifrån kommer nog alla kriser. Tjugoårskrisen. Vad ska jag bli? Trettioårskrisen. Hur ska jag hinna bli vad det nu är jag ska bli innan det är för sent? Fyrtioårskrisen. Är det här allt så dör jag. Jag är för gammal. Jag odlar långt hår och köper en harley och lämnar fru och barn.

Alla söker vi på något sätt efter någon sorts mening. Hela tiden. Vissa åker till Indien. Andra till Australien, Ibiza eller Karlstad. Det svåra är att hitta något som man inte vet vad det är. Eller var. Och hur vi än gör ställer vi oss undrande till om det verkligen är det här som är vårt syfte. Sartre skrev att människan är dömd till sin fria vilja och det kan ligga en viss sanning i det. Vårt sökande efter ett syfte med vår existens ger en viss ångest. Vi väljer att leta. Vi väljer att tro på högre makter. Vi väljer att lämna hus och hem för att leta efter lyckan i Las Vegas. Och så fortsätter det.

Och sen finns det de som tror på ödet. Att allt är förutbestämt. Av vem? Är det ens öde att kanske befinna sig på en speciell plats vid ett speciellt tillfälle? Kansker bara för att knuffa någon i en kö som leder till att den okända människan hittar sitt livs kärlek. Slumpen är ju som känt ingen tillfällighet.

Frågan är större än vad vi kan begripa. Finns det kanske flera meningar? Byts meninge med livett ut allt eftersom vi åldras och byter åsikter och livssyn? Handlar det om att samla på ögonblick? Vem vet. Men jag tror att meningen med mitt liv. En av dem i alla fall handlar om att ständigt söka efter den. Vi människor är ju trots allt en nyfiken art.

Det är faktiskt mycket troligt att Douglas Adams hade rätt när han skämtsamt skrev att svaret på frågan om livet, universum och alltng faktiskt är 42.