Av någon anledning befinner jag mig ofta inne på inrednings och möbelsajter numera. Jag vet inte varför egentligen. Förmodligen för att jag snart flyttar och komer byta mycket av mitt nuvarande möblemang och som alla andra tänker man lite att: "Nämen Ikea... Det är väl ändå inte..."

Och jag har aldrig förr tvivlat på min förmåga att skapa ett trivsamt rum att vara i. Jag tror problemet om det existerar ett problem överhuvudtaget är att det finns två stilar jag pendlar mellan. Men det finns ju faktiskt inget som säger att man inte kan kombinera. Om jag nu som det ser ut kommer kombinera det stilrena vita med färginslag och det gamla rustika så kommer det ju inte komma ett par inredningsmafiosos och knacka på dörren hållande i var sitt järnrör. "Eh hörrödu? Har du inte sett tillräckligt mycket Kirchsteiger? Du fattar väl att denna kombinationen är svartlistad? Eller är du korkad herr Johnsen? Är du det?"

Sannolikheten är minimal. Men visst är det kul att titta runt på coolaeller kitschiga grejer och man tänker att oooo en sån eller en sån. Varför inte två såna? Sen slås jag av verkligheten att jag kommer ha fyrtiofem kvadrat att leka med. Och där ska jag bo också. Det kommer handla om att utnyttja boytan maximalt.

Nu på morgonen läste jag ut boken "Sex droger och kalaspuffar" av Chuck Klosterman. Det är en serie med essäer om popkultur och postmodera fenomen men mest om människor i allmänhet. Med kapitel om varför Pamela Anderson faktiskt var nittiotalets Marilyn Monroe. Hur det är att känna en seriemördare. Att Fonzie var oskuld. och fler kapitel som tar upp om allt som ryms mellan Loch Ness-odjuret och Rymdimperiet slår tillbaka. Och mellan varje kapitel finns en liten fristående text och just en av dessa var extra rolig och här är varför:

För en massa år sedan var jag på en fest och på den festen fanns det en matematikstuderande som jag av någon anledning ville driva lite med. Så när samtalet kom in på sannolikhetslära (Det gjorde det för han ville verkligen prata matematik) så hävdade jag att sannolikhet är en bluff och att allt är 50/50. Han försökte såklart motbevisa men med en dåres enfaldighet höll jag fast vid mitt uttalande och kände att jag hade solid mark under fötterna. Jag har tänkt på det där med att allt är 50/50 och vad som började som ett sätt att reta matematiker har på något sätt börjat låta lite vettigt. Och igår läste jag en text som tar upp exakt samma sak. Och som håller med mig. Jag citerar Klosterman.

"Livet är smockfullt av lögner, men den största lögnen är matte. Det är särskilt tydligt inom fältet sannolikhetslära, ett forskningsområde som är helt och hållet fejk. När det väl kommer till kritan - finns det bara en matematisk sannolikhet: allt är 50/50. Antingen händer något eller så händer det inte. [...] När man kastar en sexsidig tärning, vilka är oddsen för att man ska få en trea? 50/50. Antingen får man en trea eller inte. Så ser verkligheten ut."

På något sätt är detta sätt att se på saker både oroande och lite tryggt på något sjukt sätt. Men jag tror att om man alltid ser chansen att något olyckligt ska hända som en på två så uppskattar man kanske de stunder när inget dåligt händer mer. Samtidigt är det ju femtio procents chans att jag vinner på lotto också.