Jag har blivit sjuk. Och jag vet inte hur allvarligt det är. Men ändå njuter jag av det. Låt mig förklara... Jag har aldrig förstått hur man kan sätta sig och "brudlyssna" på låtar. Ni vet sånt där att man tar en låt och lyssnar på den om och om och om igen i evigheters evighet. Jag har aldrig varit förmögen att begripa hur det kan vara njutningsbart. Jag har endast gjort det i syfte att lära mig en låt för att jag och Basse skullle ha den på repertoaren och då är det så att låten allt som oftast står mig upp i halsen efter intensiv repetition på en timme eller två. (Och det är otroligt sällan som det krävs så lång tid!)

Men så hände det... Jag hörde ett brottstycke av en låt i en reklamfilm för en kamera. Jag luskade reda på vilken låt det var och kan inte få nog av den. Jag vill bara höra den hela tiden för den bli bara bättre. När jag inte hör den så har jag den på hjärnan.

Snälla doktorn! Vad ska jag göra för att bli frisk? Jag bifogar det som smittade mig med denna sjukdom. Men ta dig i akt! Du kanske också blir betagen av låten så mycket att du råkar ut för samma sak.

Gåshud...

Jag har nu läst klart Steven Kings serie om det mörka tornet. Det är en märklig känsla av tomhet efteråt, lite grann som att det inte är lönt att läsa något annat på ett tag. Jag började läsa 'Revolvermannen' som är första boken i serien för nästan två år sedan och då hade inte de sista böckerna kommit ut på svenska än så därför har det tagit tid. Jag sträckläste de sista två böckerna nu och jjag skrattade, bet på naglarna och grät på ett par ställen.

Böckerna handlar om en grupp människor från olika verkligheter och år ledda av revolvermannen Roland Deschain av Gilead- De andra i gruppen (eller deras ka-tet) är Eddie Dean från åttiotalets New York, Odetta/Detta Holmes (senare Susannah Dean) från sextiotalets NY och pojken Jake från sjuttiotalets NY, samt Jakes lille följeslagare Oy. De färdas mot det mörka tornet. De vet inte riktigt vad de ska göra när de kommer dit men det är väldigt viktigt. Jag vill inte säga för mycket för det är uppbyggt så att man inte förstår mycket alls i början men att fler och fler pusselbitar faller på plats allt eftersom. Jag tror att detta gör att inte många har tålamod att fortsätta efter första boken. Men gör det! Det här är episkt. Det är spännande och för Steven King-fans är det kul också för att pesoner från andra Kingböcker dyker upp då ock då.

Han har själv sagt att många av hans andra böcker på något plan handlar om det mörka tornet på något sätt. Det är en serie han påbörjade på sjuttiotalet eller åttiotalet och först blev klar med en bra bit in på tvåtusentalet och som har varit lite av en demon för honom när det kommer till skrivande.

Bra är det i alla fall.