Jag dömde hunden efter håren eller "the book by the cover" och lånade en bok på biblioteket som såg häftig ut. Det behövde jag inte ångra.

Efter världen är ödelagd och bränd har den sista spillran av människor flytt till moskvas tunnelbanesystem, byggt för att motstå en kärnvapenattack. Där nere har de nu bott och endast ett fåtal minns tiden innan. Men är de ensamma? Det finns saker i mörkret och mörker finns det gott om.

Stationerna har blivit små statsstater som har sina allianser och sina krig. I en av de yttre stationerna VDNCh bor Artiom som tvingas lämna ett meddelande till någon på andra sidan metron. Ett riskabelt uppdrag. Stationen han bor på har börjat bli anfallen av 'de svarta'. Mutanter från ovansidan som sprider skräck.

Artiom träffar vänner och fiender och råkar ut för en massa spännande saker. Man kan dra paralleller  till Gaimans 'Neverwhere'. En tunnelbana där inte allting är som det brukar, det finns myter och mystik. Fast det är ryskare. Miljöerna är skitiga, eländiga och kalla. Människorna är bistra, egoistiska, suputer, kommunister, fascister, heliga dårar, äventyrare... Och så finns mörkret.

Boken är väldigt bra och rekommenderas varmt. Slutet är klockrent. Det känns otroligt ryskt det med i brist på bättre uttryck. Det har också kommit ett datorspel baserat på boken som jag nog får ta och spela när jag fått en bättre dator. Om jag törs.