Leona vill ha en buddha i varje rum. Än så länge har vi en lite budddhastatyett i kryddhyllan och inga fler. För mig gör det inget. Så länge det inte är en av de där statyerna eller bilderna där Buddha har en jättemage och öronsnibbar till knäna. Den bilden av Buddha överensstämmer inte med vad jag vill tro buddhismen står för, och ska mitt hem präglas av en religion så är väl buddhismen den som för mig framstår som minst främmande.

Jag har svårt för religion överlag. Visst har en tro på en högre makt hjälpt många men förmodligen dödat fler. Hade människan kunnat lära sig leva civiliserat och efter en slags moralisk kodex eller riktlinje om man inte haft en gud eller fler som sagt att man brinner, torteras, plågas, fryses till is, ätes upp eller återföds till gråsugga om man inte är snäll?

Jag kan inte heller påstå att jag är påläst tillräckligt för att förkasta religioner, men jag drar aldrig alla över en kam. Dessutom är det inte religionen jag är rädd för. Det är fanatismen. Fanatism skrämmer mig till och med på film. Och jag tror inte du behöver följa Torahn, Koranen eller Bibelns riktlinjer för att leva ett gott liv. Jag tror inte man behöver religion för att leva ett skapligt liv. Jag tror inte man behöver ge gud eller gudar ett ansikte för att det ska kännas mer äkta. Sen om det är Jehova, Allah, Shiva, Oden, Ra, eller det flygande Spaghettimonstret... (http://www.venganza.org/) Samtidigt när man kommer in på det ämnet så påminns jag alltid av något jag en gång läste i Douglas Couplands bok Generation X.

"Me-ism: A search by an individual, in the absence of training in traditional religious tenets, to formulate a personally tailored religion by himself. Most frequently a mishmash of reincarnation, personal dialogue with a nebulously deffined god figure, naturalism, and karmic eye-for-eye attitudes."

Jag tänker leva mitt liv. Jag tänker inte leva mitt liv efter en urgamla doktriner som fungerade strax efter man upptäckte bokstaven i, i en värld där man sätter bokstaven i framför i stort sett varenda ny teknisk pryl. Däremot kan jag stanna upp ibland och tänka lite grann på saker och tings värde och beydelse, både för mig och för andra. Det tycker jag låter sunt. Och buddhastatyerna. Visst varför inte. Jag gillar budskapet med den gyllene medelvägen.

För ett par dagar sedan sprang jag på en gammal vän på stan. För länge sedan var vi nästan som ler och långhalm men till sist hade vi väl växt isär och jag hade väldigt lite förståelse för honom och det samt andra incidenter så valde jag att exkludera honom ur mitt liv. Jag har inte saknat honom på vad som kan vara två-tre år.

Men så sprang vi på varandra där på stan och jag kände att jag ville prata lite med denna man som numera var lite av en främling. Jag var bara ute på en promenad så jag valde att följa honom till arbetet. Vi pratade om var vi var i livet, hans mors bortgång, planer för framtiden och när vi kom fram till hans jobb så skakade vi hand och sade att vi kanske ses igen och jag fortsatte bort till onoff och kollade på en ny skäggtrimmer som om inget hade hänt.

Men jag har börjat tänka tillbaka på den tiden då vi umgicks. När två goda vänner kunde vara ute och gå i timmar och prata om allt från filosofi och teknik till Britney Spears bröst. (Det var på den tiden då det var stora snacket om dessa.)

Vi hade kul, vi hade det allvarligt och det hände att man rökte för många cigaretter. Vi skrev båda två och hade alltid ett bollplank när man skrivit något och man fick värdefullt input. Och jag saknar det. Det konstiga är att jag saknar nog inte honom just. Men att gå sakta och diskutera allt möjligt med en vän.

Är det något som hör ungdomen till? Jag vill inte tro det.