Snön ligger vit över Ängelholm och jag sitter hemma och har ont överallt. Tur. För då slipper jag gå ut. Jag avskyr snö. Det är kallt och kommer in överallt under kläderna. Vissa tycker det är otroligt mysigt med en vit jul och visst, jag kan hålla med. Det får gärna snöa på julafton när jag har tagit mig till dit jag ska och sen kan snön vara borta igen när jag ska hem.

Jag vet inte när min kärlek för snö förvann för när jag var liten var jag som alla andra ungar och hade snöbollskrig, åkte tefat och byggde snögrottor och snögubbar. Men någonstans under uppväxten byttes denna kärlek ut till ett förakt.

Jag har bara varit på en skidsemester i mitt liv och det var med internatskolan 1995. Den spenderade jag i simhallen och i bastun på hotellet. Det var i coh för sig tvunget att göra något utomhus så som det oftast är när skolor arrangerar något och jag åkte två varv runt hotellet på längdskidor innan jag och min kompis Mattes gick inomhus igen.

Snö förvandlas rätt så omgående till slask här i skåne och slask är värre än snö. Speciellt sån där halvfrusen slask som ligger på vägarna. Förrädisk grå sörja är vad det är. Usch. Jag längtar så till våren. När det återigen börjar knoppas och björkarnas små löv lyser med sin ljusgrönhet och vindarna inte längre biter ett hårt tag i nacken på en. Men det lär ju dröja.