Som vanligt får jag den där särskilda känslan när jag läser Murakamis böcker. Han har en säreget sätt att porträttera individer som ingen annan författare har så att människor blir mer än kropp och själ på något sätt.

Boken handlar om Sumire. Den stolta flickan med författardrömmar. Berättaren är K, läraren som är förälskad i henne. Och med i leken finns ochså Myu som är en äldre gift affärskvinna som Sumire i sin tur är förälskad i. Ett triangeldrama med bara längtan i alltså. Sumire får anställning av Myu och får resa runt med henne tills hon en dag försvinner på en liten ö i Grekland. Myu kallar dit K som hjälper till att leta efter henne.

Och det är här som Murakami gör det som han gör bäst... Han suddar sakta men säkert ut allt vi trodde var skillnader mellan verklighet och dröm.

Det enda problemet med den här fina boken som i och för sig tog för kort tid att läsa igenom är att jag blev otroligt besviken på slutet. Snacka om öppet slut... Vissa kanske gillar det. Och jag kan också uppskatta en viss öppenhet i ett slut med det här är Grand canyon av öppna slut... Men sån är han, Haruki Murakami.