Onomatopoesi är inte direk ordet det handlar om idag även om det också är ett ord som ligger bra i munnen och är kul att säga. Nej Onomatopoesi är vad det handlar om. Ord som härmar ljud. Alltså ord som inte riktigt är ord fast ändå. Alla som läst serietidningar eller sett gamla Batmanavsnitt när Burt Ward hade på sig lite för tajta trikåer vet vad jag pratar om.

Pow, ratatatata, screeeech, vroom, o.s.v o.s.v

För er som vill bemästra onomatopoesi i er skrift (varför man nu vill göra det) så rekommenderar jag att ni kollar upp gamla serier av Don Martin. Den skrivna ljudeffektens mästare. Med klassiker som:

BLORP, CHAKUNK-DING-RIP och FLIF FLAF FLIZAFF (Den sistnämnda är ljudet av en rånare som tar på sig en mask.) 

Onomatopoesi används också i dagligt tal. Främst av människor med dåligt ordförråd eller som gillar att accentuera sit tal. Jag vet att jag kan vara liteför bra på att använda ljud i stället för ord i mitt tal ibland och det stör mig när jag kommer på mig själv.

Återigen ett litet exempel: "Vi bara drämde igen dörren, schwam liksom och så bara swosh av med jackan. Alla bara glodde och liksom guuuuhhhhh!"

Nu ska jag swosha till kokvrån och fräsa lite pytt samtidigt som jag lyssnar på låtar jag ska lära mig. Basse kommer sen och då blir det rep inför fredagens spelning.