Lägg din hand på din axel och känn tyngden av den.

Det ska vara ditt stöd...

För även om vi finner det skönt och bekvämt att finna tröst hos andra är det av samma anledning som vi lätt förkastar den. Man måste vara stark för att tillåta sig själv att inte behöva vara stark hela tiden.

Livet är hela tiden fyllt av paradoxer och det är bara genom att balansera på den knivsegg som är ens vett som man kan undvika vansinnet.

Ingen man är en ö...

Inte ens en halvö...

Ingen kvinna heller.

Man behöver folk omkring sig...

Man behöver vara ensam. Man behöver stöd, men man är i behov av motstånd.

Man vill nog... Hur stor rebell man än är, ändå på något plan vara lite som de flesta.

För det är ju så lätt...

Normen fösöker suga in en. Normen får en att känna sig som ett misslyckande om man inte har:

Fast förhållande, stabilt jobb, ett barn och ett till på väg och ett husdjur när man närmar sig trettio...

Det som är det äckliga i det hela är att man måste vara förbannat stark föratt inte bry sig om det. Att välja sin egen väg, att upptäcka sin framtid istället för att planera den.

Men det är det som är det som bör beundras. För det är det som kräver mod. Att kväva sina drömmar eller ännu värre aldrig drömma dem överhuvudtaget, för att passa in i en pepparkaksgubbeform är enligt mig det verkliga brottet. Det har alltid varit så att man ser upp till eller beundrar de människor som särpräglar sig själva genom att inte vara som alla andra. Man vill ju själv vara så. Problemet är att det föder ångest. Men måste det vara så?

Det finns ett fåtal som är för stolta för det... Är de starkare än oss andra eller mer idiotiska? Eller både och?

Har du kvar handen på din axel?

Känn tyngden och stödet från alla andra som har ouppfyllda drömmar, viljan att upptäcka sig själv, leva livet dag för dag, en önskan om att trotsa normen. Känn och tro på att alla stöttar dig. Känn styrkan i detta.

Man är inte så ensam som man inbillar sig.

Man måste tillåta sig själv att bryta ihop ibland, och gråta tills inga tårar finns kvar, och stirra i taket tills man kan se upp till grannen, om man kan finna en styrka i det och en vilja att vakna i morgon bara för att man ger sig fan på att man kommer finna sin mening/älskade/framtid/identitet/klocka/vilja så småningom.

För egentligen. Hur man än gör är upp upp och ner ner. Men resten är upp till en själv.