Av de gamla grekiska orden enfaldigt och skarpsinnigt kan man skapa ett nytt ord. Ordet är oxymoron.

En oxymoron är ett ord eller ett uttryck som motsäger sig självt. Alla använder vi dem: fulsnygg, talande tystnad, dumsnäll... Fram till för bara några veckor sen hade jag ingen aning om att det fanns ett speciellt ord för dessa uttrycken, men såklart... det finns ju ord för nästan allt.

Jag har precis vaknat efter att ha legat en stund på soffan efter jobbet. Jag har känt mig lite som en lärling under min tupplur. När jag lade mig lade sig Frida nere vid mina ben och somnade hon med. Efter en kvart började jag tänka på att gå upp. Som om hon kände det på sig kröp hon upp på mit bröst, såg mig djupt i ögonen, lade sig tillrätta och började spinna. Nehej, tänkte jag. Då har jag inte vilat färdigt tydligen. Och så sov jag en halvtimme till. Och det behövdes. När det kommer till att sova den ultimata tuppluren... Ta lektioner av din katt.

Onomatopoesi är inte direk ordet det handlar om idag även om det också är ett ord som ligger bra i munnen och är kul att säga. Nej Onomatopoesi är vad det handlar om. Ord som härmar ljud. Alltså ord som inte riktigt är ord fast ändå. Alla som läst serietidningar eller sett gamla Batmanavsnitt när Burt Ward hade på sig lite för tajta trikåer vet vad jag pratar om.

Pow, ratatatata, screeeech, vroom, o.s.v o.s.v

För er som vill bemästra onomatopoesi i er skrift (varför man nu vill göra det) så rekommenderar jag att ni kollar upp gamla serier av Don Martin. Den skrivna ljudeffektens mästare. Med klassiker som:

BLORP, CHAKUNK-DING-RIP och FLIF FLAF FLIZAFF (Den sistnämnda är ljudet av en rånare som tar på sig en mask.) 

Onomatopoesi används också i dagligt tal. Främst av människor med dåligt ordförråd eller som gillar att accentuera sit tal. Jag vet att jag kan vara liteför bra på att använda ljud i stället för ord i mitt tal ibland och det stör mig när jag kommer på mig själv.

Återigen ett litet exempel: "Vi bara drämde igen dörren, schwam liksom och så bara swosh av med jackan. Alla bara glodde och liksom guuuuhhhhh!"

Nu ska jag swosha till kokvrån och fräsa lite pytt samtidigt som jag lyssnar på låtar jag ska lära mig. Basse kommer sen och då blir det rep inför fredagens spelning.

De som känner mig vet att jag länge använt mig av ordet färst när det har funnits bruk för det istället för det mer vanliga (och felaktiga) minst. Superlativformen av få alltså.

Folk har påpekat för mig att ordet inte finns och när jag informerar folk att ordet visst har funnits i svenskan förut men föll bort av okänd anledning för lite mer än hundra år sedan av okänd anledning när det stannade kvar i danskan och i norskan, så replikerar de oftast: Ja, det hanske HAR funnits men det gör det inte mer!

HA! säger jag nu. Jag fick idag reda på att färst komit tillbaka och numera är med i SAOL igen. Jag har segrat. Färst är erkänt. Därför är färst dagens ord.

Nu finns det folk som tänker: När kommer jag nånsin att använda färst? Det måste ha fallit bort av en anledning.

Ett exempel. Jag var på tre fester i helgen. På den första var det få gäster så jag drog vidare, men när jag kom dit såg jag att det var färre där än på den förra. Så jag gick till en sista fest men det var den festen med färst gäster.

Vissa vill använda 'minst' där men vaddå? Är folk kortvuxna på den sista festen då? Det säger ju inget om antalet eller hur...

http://www.nobelbiblioteket.se/web/Ordlista.aspx

sök på verbet 'få' och se själva.

Denna veckan kommer jag inrikta mig på ord. Ett ord om dagen. Ord som jag gillar, ogillar, eller jag bara har ägnat en tanke åt. Dagens ord är: Ruccola.

Alla vet vad ruccola är. Ett gott inslag i de flesta sallader.

Det jag vill påpeka är att vi i Sverige importerat orde från italienskan. Fast där stavas det "rucola" Om det hade stavats ruccola på italienska så hade det nog uttalats mer som `rutsjola` och det är ju inte rätt. Varifrån kommer det extra c:et? I svenskan har vi ett fåtal ord med dubbel-c. Som till exempel `acceptans´, men vi säger ju inte `ruksola.

Det lustiga är också att vi har haft plantan i Sverie i evigheter men ingen visste var det var när det bara hette senapskål. Lustigt.

Lägg din hand på din axel och känn tyngden av den.

Det ska vara ditt stöd...

För även om vi finner det skönt och bekvämt att finna tröst hos andra är det av samma anledning som vi lätt förkastar den. Man måste vara stark för att tillåta sig själv att inte behöva vara stark hela tiden.

Livet är hela tiden fyllt av paradoxer och det är bara genom att balansera på den knivsegg som är ens vett som man kan undvika vansinnet.

Ingen man är en ö...

Inte ens en halvö...

Ingen kvinna heller.

Man behöver folk omkring sig...

Man behöver vara ensam. Man behöver stöd, men man är i behov av motstånd.

Man vill nog... Hur stor rebell man än är, ändå på något plan vara lite som de flesta.

För det är ju så lätt...

Normen fösöker suga in en. Normen får en att känna sig som ett misslyckande om man inte har:

Fast förhållande, stabilt jobb, ett barn och ett till på väg och ett husdjur när man närmar sig trettio...

Det som är det äckliga i det hela är att man måste vara förbannat stark föratt inte bry sig om det. Att välja sin egen väg, att upptäcka sin framtid istället för att planera den.

Men det är det som är det som bör beundras. För det är det som kräver mod. Att kväva sina drömmar eller ännu värre aldrig drömma dem överhuvudtaget, för att passa in i en pepparkaksgubbeform är enligt mig det verkliga brottet. Det har alltid varit så att man ser upp till eller beundrar de människor som särpräglar sig själva genom att inte vara som alla andra. Man vill ju själv vara så. Problemet är att det föder ångest. Men måste det vara så?

Det finns ett fåtal som är för stolta för det... Är de starkare än oss andra eller mer idiotiska? Eller både och?

Har du kvar handen på din axel?

Känn tyngden och stödet från alla andra som har ouppfyllda drömmar, viljan att upptäcka sig själv, leva livet dag för dag, en önskan om att trotsa normen. Känn och tro på att alla stöttar dig. Känn styrkan i detta.

Man är inte så ensam som man inbillar sig.

Man måste tillåta sig själv att bryta ihop ibland, och gråta tills inga tårar finns kvar, och stirra i taket tills man kan se upp till grannen, om man kan finna en styrka i det och en vilja att vakna i morgon bara för att man ger sig fan på att man kommer finna sin mening/älskade/framtid/identitet/klocka/vilja så småningom.

För egentligen. Hur man än gör är upp upp och ner ner. Men resten är upp till en själv.

Nu är det höst och ny säsong för mina favoriter i det oändliga virrvarret av tvserier. Jag har nu varje vecka ett flertal fler vänner att umgås med. True Bloods andra säsong är sedan länge över men jag och Leona kollar ett avsnitt då och då när vi har tid.

Femte säsongen av How I met your mother har dragit igång. Jag misstänker att det är den sista. Även om det fortfarande är riktigt bra så är humorn inte riktigt på samma nivå som i de tidigare säsongerna. Ungefär som säsong sex av scrubs. De borde avrundat efter den... Men. Nog om det.

Sjunde säsongen av NCIS har börjat och det är fortfarande spännande. Säsongen har börjat med att knyta ihop trådar från den dramatiska avslutningen på säsong sex och nu efter fjärde avsnittet bör det lugna ner sig lite.

Heroes har börjat med sin fjärde säsong. Början är lite annorlunda med tanke på att man inte vet riktigt vad det är de strävar efter som i de tidigare säsongerna. Hjältarna och Sylar verkar mest försöka leva sina egna liv. Men så är det det där tivolit... Hmmm. Kan bli riktigt spännande.

Fringe Har börjat och jag och Totte kollar avsnitt lite då och då. Ni som inte har sett Fringe börja från början oc gör det nu. Det är väldigt bra.

På en annan punkt som inte har något med tv att göra förutom att verklighetsflykt verkar vara ett underbart alternativ är att jag precis kommit hem från att ha besiktigat bilen. Som vanligt en massa fel som behöver åtgärdas a.s.a.p För det behöverjag efter att ha betalt csn-skulder och andra maffiga räkningar.

Jippie.

Nu går jag och kollar på tv.

Idag har jag och Leona varit och kollat på lägenhet. Eller något radhusliknande boende. Två våningar och lågt i taket. Det kändes trångt och murrigt. Leona hade tvivel innan vi gick dit men jag ville i alla fall se stället innan vi tackade nej. Det krävde inte lång tid. Inte nog med att lägenheten var fel, uteplatsen var liten och inte alls insynsskyddad från höghuset i närheten. Allt kändes inklämt och trångt. Bostadsområdet var väl planerat nån gång att vara en liten idyllisk oas i utkanten av stan. Men stan växte runt om. Det finns ändå bara en gata in med bil och sen är det bara små promenadstråk mellan lägenheter och lekplatser och allt ser likadant ut! Det var som en labyrint av gult tegel och fönster med rutiga köksgardiner. Sökandet går alltså vidare.

Före sommaren spelade jag en hel del EVE online. Det var kul men jag valde att "hålla semester" för att hålla¨på med annat under sommaren. Efter sommaren så har jag haft ite tajt om cash i och med trettioårsdag och flytt med mera så jag har inte satt igång att spela än. Mina spelvänner undrar ju vart jag tar vägen och vill att jag ska börja igen och visst är jag sugen men samtidigt så drar jag ut på det. Jag vet inte varför. Jag har andra vänner som också spelar och visst är det kul att höra om spelet. Jag kommer med ursäkter eller vad det är... Jag har andra saker för mig, jag har inte tid, pengar, så jävla kul är det inte. Men vem vet... kommer jag bara igång igen så. Jag lade ändå ner en massa tid på det förut, och jag hade kul. Och så såg jag trailern för den nya uppdateringen så jag får väl testa att spela igen.