Ibland kommer det fraser som jag gillar i mitt huvud. Meningar som bara låter bra som man vill hitta en användning för. Det kan vara på svenska, danska, tyska eller engelska. Det är olika från gång till gång. När jag kommer på en sån mening måste jag skriva ner den nånstans för att inte glömma bort den. Oftast händer det ju att jag glömmer bort både frasen och lappen bra för att hitta den ett halvår senare och bli glad för påminnelsen.

Jag har precis diskat och sånt sker ju per automatik (när man väl satt igång) och då kan hjärnan liksom göra lite vad den vill. Idag kom den på en mening som låter bra, flyter på lätt oc har lite tungvrickare över sig även om det är lite motsägelsefullt då den liksom är lätt att uttrycka. Frågan är bara vad man ska använda dem till, de här fraserna. Ibland kande plitas ner för att användas i boken jag håller på att skriva men den här jag kom på idag låter mer som en albumtitel. Det kanske det blir en dag... Vem vet?

We´re the ones who winds up the wonderful...

Låter bra eller hur...

Det är egentligen helt vidrigt att gå upp så tidigt som halv fem men jag vaknade av mig själv och var relativt pigg. Nja... Pigg är väl fel ord men det kändes onödigt att somna om. Jag gick av någon anledning och lade mig i tid igår. Jag tror att det har att göra med att jag inte har en TV längre.

Men nu har jag i lugn och ro tid att äta lite frukost och dricka en två koppar kaffe. Inte stressa... Vanligtvis hoppar jag upp, kastar mig i mina kläder, skvätter vatten i huvudet, borstar tänder och springer ner till bilen. När jag väl är framme på jobb så säckar jag ihop av trötthet tills Totte sätter en kopp kaffe framför mig och muttrar nåt ohörbart med ett tonfall mittimellan humor och irritation.

Idag kan jag istället vara den där jobbiga killen som kommer onödigt munter allt för tidigt på morgonen. Ni vet en så som halvsjunger fram ett "GodmorgonGodmorgonGovänner!" och har ett nöjt leende på läpparna... Sån kan jag vara idag.

Idag är det officiellt. Leona delar nu adress med mig och vi har idag varit i Malmö en liten vända och hämtat en byrå och en massa böcker. Efter middagen så har vi organiserat i garderober. Gamla påslakan och udda strumpor har slängts och jag har varit händig och flyttat på hängstång i garderoben som numera är hennes.

Jag vet att det inte är mycket men jag känner mig bra när jag är framme med tumstock och skruvmejsel och hammare och saker blir som jag tänkt mig. Förr hade jag tummmenmitt i handen men på senare år har jag blivit mer och mer händig. Jag har alltid sett upp till min far som kan allt det där med att snickra och mura och kitta fönster och jag har alltid fått hjälpa till under min uppväxt men det är liksom först nu som jag kan fixa det av någon anledning. Kanske för att självförtroendet är högre, vad vet jag?

Det är ungefär åtta veckor kvar tills vi får vår nya lägenhet så det kanske är lite dumt att packa upp hennes böcker och saker men vem vill bo i flyttlådor i över två månader? Så jobbigt är det inte att lägga ner saker i bananlådor. Och dessutom... Nu när hon bor här ska vi båda känna oss som hemma.

Jag blir bara mer tillfreds och lycklig för var dag som går.

Och just det ja... Min stylophone kom idag. Underbart. Det är en fantastisk manick. Eller instrument om man hellre vill kalla den det.

Efter en lugn start på veckan på jobb lånade jag min fars släp. Jag och Leona har varit i Helsingborg idag och hämtat två bokhyllor vi köpt på blocket. Visst har de lite repor men sånt får man ta om saker är begagnade. Men jag har i alla fall skaffat mig vuxenpoäng idag. Jag tror man får det för att backa med släp. Om det inte tar för lång tid att få rätt på det för då ser det bara löjligt ut. Jag fick rätt så bra kläm på det faktisk. Nu menar jag inte att detta är en mirakulös bedrift men för att vara färsk på det så...

Vi passade på att bli bjudna på middag och kaffe hemma hos föräldrarna när vi ändå lämnade släpet. Nu har vi monterat upp hyllorna som för närvarande i sin tomhet mest fungerar som kattkoja.

Idag ska vi hjälpa min syster och hennes pojkvän att flytta. De har köpt et hus i Kågeröd mitt ute i ingenstans. De närmsta grannarna är danskägda sommarstugor. Nu har jag ju inte varit där ute än men om jag har förstått det rätt så finns det ingen affär i närheten, det finns ingen mobiltäckning och inga fik eller krogar...

Jag har en tumregel för mitt boende... Om jag blir sugen på, säg en snickers klockan halv tolv på natten så ska jag kunna gå och köpa en. Det är vad jag kräver och så har jag det nu. Närmsta statoil ligger sju minuters promenad från min lägenhet.

Jag kan anta att den halvisolering eller vad man kan kalla det som ett hus i skogsbrynet långt ifrån stora staden kan erbjuda tilltalar en hel del människor men jag antar att jag är alldeles för urbaniserad för att lockas av det. I alla fall i längre stunder. Alla vill väl komma bort lite då och då...

Även om jag inte är världens mest aktiva innekille så vill jag känna staden runt om mig. Även om det bara är en stad som Ängelholm som inte är så stor. Jag vill ha mobiltäckning. Jag vill kunna ta en kall öl i goda vänners lag på stan och sen kunna gå hem. Om jag har glömt köpa smör vill ja inte behöva sätta mig i bilen och köra en kvart...

Men jag och mmin syster är väldigt olika på många sätt och jag vet att hon kommer bli lycklig därute i Kågeröd, och det är ju det som räknas.

Det här har tagits upp förr på väldigt många ställen och det har funnits bloggar och sajter tillägnat dessa fenomen men jag kan inte låta bli att påpeka ohyggligheten i det hela ännu en gång. Och jag kommer säkert att upprepa mig nån gång i framtiden. Jag skulle inte bli överraskad.

Det finns vissa vanligt förekommande fel i folks språkanvändning och vissa kan man skylla på att det är dialektala avvikelser som till exempel skånskans överanvändning av han och hon. "Jag tycker om han."

Särskrivningar hr blivit ett sådant fenomen som samtidigt som det är fel har fått en liten lajbans-status på något sätt. Sjuk syster... Hihihi... Skum tomte... Åh vad roligt. etc. Vilket tar bort fokus från att det är vidrigt språkmässigt med särskrivningar. Jag stör mig till och med på att sätta bindestreck mellan ord i ett dubbelord. Sjuk-syster, skum-tomte. Folk som gör det behöver gå vidare från Bamsetidningarna och läsa riktig litteratur. Men som sagt... Tagna ur sin kontext kan särskrivningar vara underhållande.

Men något som går mig på nerverna... På riktigt, och jag vet inte om detta säger mer om mig än felsägarna är folk som säger interjuva när de menar intervjua. INTERJUVA!!! jag vet att det är ett låneord men det är ingen ursäkt. Det värsta med det hela är att det är folk som arbetar som reportrar på TV och radio som säger fel. Jag får rysningar när jag hör det. Vi har vj-ljudet i så många andra ord. Jag känner ingen som säger 'avöjra' istället för avgöra. Ingen säger 'agvift' istället för avgift.

Detta är kanske att göra en höna av en fjäder men vad hade vi varit utan de där små sakerna vi älskar att hata?

Det är lustigt hur små menlösa flashspel kan vara beroendeframkallande. Jag har nu suttit framför ett litet spel som heter Canabalt ett tag och försökt klå mitt rekord på 2864 meter. Det går ut på att springa. Hoppar gör man med musknappen. Spela inte på jobbet. Hela dan kommer gå åt.

http://www.canabalt.com/

Håll till godo och lycka till.

Jag och Leona är snart sambos på riktigt. Från månadsskiftet står hon skriven på vaktgatan 22 och från och med årsskiftet har hon ingen lägenhet i Malmö. Tanken var också att vi inte skulle bo i min lilla tvåa hur länge som helst och har satt upp oss på bostadsköer lite varstans. När jag häromdagen ringde till hyresvärden för att få Leonas namn på dörren tipsade tanten om en fyra som blir ledig om några månader. Vi hade egentligen tänkt oss en trea men om man kan få en fyrarummare för strax över sex tusen så vill man i alla fall titta på den. Och det gjorde vi i förmiddags.

Vi sade innan Leona åkte till Malmö och jag till jobbet att vi skulle tänka över hur vi vill göra och att vi skulle prata om det när vi träffades senare på kvällen. Vi hade då redan gått över den ekonomiska biten så vi visste att det bara var själva lägenheten och inte allt runtomkring som vi behövde oroa oss för. För i ärlighetens namn. Vem har sin ekonomiska situation klart för sig när man har näsan i skolböcker eller nävarna i pulverhögar?

Jag gjorde som så att jag föreställde mig lägenheten i mitt sinne, tömde den på de möbler som den hade när vi tittade på den och fyllde den med egna fantasier och möjligheter och jag gillade vad jag såg. När jag kom hem hade Leona förberett med hatt och ja- och nej-lappar. Bara så man slipper biten om vem som ska säga först. Så vi lekte Robinson...

Det blev två stycken JA på lapparna. Så snart blir det flytt igen. Lite över hundra meter längre upp på gatan till en fyra på nittiotvå kvadrat. Det kommer bli hur kul som helst. Även om det blir mer att dammsuga.