Jag och Basse har två stycken stundande spelningar. En på fredag på After work som vanligt och en nästa lördag för en grupp kommunpersoner och företagare som hyrt hela Nicks. Då blir det att ta steget ut som entertainer. Och då vi verkligen inte får ha skam i kroppen när det kommer till låtval. Vi började igår att öva lite på "Jag vill vara din Margareta" men lade av snabbt. Vi fick båda rysningar av obehag.

Basse har också fått för sig att det är dags för mig att lära mig sjunga stämmor, vilket är otroligt mycket svårare sagt än gjort. Tänk på en låt du gillar och sjungit många gånger. Nu ska du lära dig bort med den och sjunga en annan version av den samtidigt som det direkt till vänster om dig sitter en person och sjunger låten som den ska låta. Det är otroligt svårt att inte halka tillbaka i det gamla spåret. Men visst låter et snyggt när det funkar.

Just nu så står ugnspannkakan i ugnen och gottar till sig. Vi kör på två formar. En med och en utan bacon.

Jag såg en t-shirt på nätet som jag verkligen vill ha. På bröstet på den står det kort och gott "Bacon makes everything better" och banne mig om det inte är sant. Efter jag stekt upp mina bacon så fick ju inte alla plats i pannkakan och jag stod kvar i köket och bara mumsade på små knapriga saftiga baconbitar. Åh så underbart. Allt blir verkligen bättre förmodligen. Baconlindad köttfärslimpa är att föredra framför bara köttfärslimpa. Jag kan misstänka att baconlindade crepes skulle kunna vara en succe. Och även om det förmodligen är en blindgångare så tilltalas jag till och med av tanken på bacon och vaniljglass.

I går kväll låg jag och tänkte. Och tanken fick ett resultat. Jag frågade Leona om hon ville flytta in hos mig.

Det är vansinnigt att gå och betala över tretusen kronor för en lägenhet man inte bor i. Jag låg och tänkte på hur vi skulle få plats med hennes saker i min lilla lägehet och om man bortser från ett fåtal sakersom får förvaras nånstans så finns det inga problem. Det hela är ju ändå temporärt tills vi hittar en ny lägenhet som vi redan söker.

Och sen har vi ju det att folk kan tycka att det är lite tidigt... Men kan man inte bo ihop från början, när avgör man att... Nu, nu går det. Det gick inte igår men idag så kan jag bo med dig. Jag vill ju ha min älskling hos mig på riktigt.

Och hon sade ja.

Min bil är på verkstan så jag har fått låna mina föräldrars BMW. Man märker att man med åldern blir mindre begeistrad över såna saker. Hade jag fått låna den förr ett antal år sedan när den var nyare och jag inte hade haft körkort i lika många år hade jag säkert varit eld och lågor över detta. Glida runt i fin bil.

Men nu tänker jag bara på hur trång den är att komma in i och ut ur. Hur kan en så stor bil vara så liten bakom ratten. Jag trodde tyskar ändå var ett välväxt folk. Jag har sätet så långt bakåt och neråt som möjligt och jag får fortfarande lirka in mig i förarplatsen. Jag får vika mina fötter i konstiga vinklar för att få dem på ovansidan av pedalerna när jag sätter mig.

Och man har blivit lite för bekväm när man vanligtvis kör en automatare med farthållare. Jag glömmer stundtals att växla. Det går inte så bra att komma iväg från ett rödljus om man ligger i fyran liksom. Man upptäcker ganska snabbt att någonting inte ligger riktigt rätt till. Men när jag väl ligger på långa raksträckor utan fartkameror är det en fröjd att köra. När jag väl knökat in mig sitter jag skönt.

Just nu sitter jag med mitt morgonkaffe i soffan och mår relativt bra. Leona ligger vid sidan om mig och är bakis efter en tjejkväll. Jag hade otroligt kul igår när det spelades på Nick´s. Det var singer/songwriterkväll och vi spelade med Logan. Efter att ha varit ett band på åtta pers och sen haft en period när vi inte spelat alls är det kul att det börjat komma igån så smått igen. Dennis har spelat två gånger innan med bara mig och Basse och nu kom David med på trummor igen samt att det bjöds in kvinnlig röst från U.S of A.

Egentligen så missadde folk den äkta showen. När vi satt i källaren alla vi musiker med öl och whiskey och sjöng och spelade så det stod härliga till. Det var lite så att när man kollade på klockan och såg att den närmade sig åtta att man tänkte att... Snart är det här roliga slut. Men det var bra spelningar med.

Det var första gången jag hörde Chuck & Yaeger (tror det stavas så) och de är skitbra. Filip är ena hälften så jag borde inte vara förvånad. Efter spelningen så började folk på stället gå och det var tänkt att vi skulle göra en "allstar"-grej på slutet men av någon anledning blev det inte så.

Nu är det i alla fall Fars dag och jag ska hem till föräldrarna vid tretiden och på samma gång lämna bilen på verkstad. Jag har ännu inte köpt fars dagspresent. Det blir nåt litet.

I dag har jag haft sovmorgon och ätit goda frallor till frulle. Det blir en lugn fredag idag. Jag slutar ju först vid tjugo i tio ikväll och när jag kommer hem blir det soffa. Imorgon kommer det nämligen bli full rulle med rep och rigg och spelande på singer/songwriter-kväll på Nick´s.

Jag har kommit på att jag som gillar att sortera och lista saker har skrivit i den här bloggen i några månader nu utan kategorier och det går ju inte för sig. Jag kommer fortsätta skriva i "allmänt" för sådana här inlägg men jag har lagt till kategorierna: "musik", "film", "litteratur" och "ord & språk" för inlägg som handlar om det.

Det första jag läser i facktidningen när den kommer i brevlådan är skivrecensionerna. Det är den enda tidning där recensioner har gett så många bra tips och så var det i morse också. En kort recension av den senaste skivan från The Felice Brothers. Ett band jag aldrig hört om förut.

Men jag lyssnar och vill inte stänga av. Spotify är underbart. The Felice brothers spelar någon form av blandning av new-country och folk som bara sprider glädje. Och just rösterna. Man kan spekulera att det är så en Bob Dylan i kanske trettioårsåldern skulle låtit om han tagit sånglektioner.

Eftersom jag inte längre förstår hur man bäddar in youtubeklipp bifogar jag i stället en enkel länk:

http://www.youtube.com/watch?v=vXhTmL5kMBE

Håll till godo.

I går kväll efter jobbet körde jag en sväng inom Möller. Det blev gött snack över en öl i soffan och klockan var närmare ett innan jag fortsatte hem.  Snacket hamnade också på EVE Online, ett spel jag spelade med stor gläde förr men aldrig fick tillbaka suget på efter ett sommaruppehåll. Jag hade sugts in i ett rullande maskineri som inte kändes som det jag var ute efter men eftersom man spelade med arbetskamrater så kände jagatt jag inte bara kunde hoppa av när jag satt igång allting. Men att prata om EVE hela dagen på jobb och spela det när man kommer hem kan mätta nästan vem som helst och det var det som hände mig.

Men efter att ha snackat med Möller igår och han bjöd in mig till 21 dagars gratis spelande så började jag bli lite sugen igen. Och idag när jag gick upp skapade jag en ny karaktär och började så smått spela och tyckte det var lika kul som förra gången jag började.

Denna gången ska jag inrikta mig mer på PvP istället för att bara plöja igenom asteroider och flyga på uppdrag. Det lär bli en helt annan upplevelse.

Men det finns en verklighet också. Och i den verkligheten är det dags att diska. Jag blev lite irriterad innan. Som den grabb man är tänkte jag att idag skulle jag diska utan att Leona påminde mig och på så vis bevisa att jag inte allid behöver påminnas minsann. Men hon hann påminna mig innan hon gick för att plugga! Agh!